Till bibliotekens uppgifter hör att välja ut och välja bort böcker. Det är knappast någon enkel uppgift och den diskuteras också intensivt då och då. Ofta har diskussionerna handlat om moraliska aspekter av fiktion, i synnerhet barnlitteratur, men allt mer också om faktalitteratur. Nu tänker jag inte på den strikt vetenskapliga litteraturen, som ju endast brukar debatteras av dess författare och längre hunna studenter, eftersom resten av oss knappast fattar vad den handlar om även om vi försökte läsa den. Nej, jag tänker på de sakböcker som varken är ren fiktion eller ren vetenskap men som har ambitionen att säga något om verkligheten, med ett sanningsanspråk som är större än det rent subjektiva.

I en tid då det talas så mycket om falska fakta och alternativa sanningar tycks debatten om faktalitteraturen skapa ångest bland bibliotekarierna. Dessa kan plötsligt ställas inför den vanskliga uppgiften att utelämna alla icke-vetenskapliga verk från sina inköpslistor. “Det blir”, påpekade idéhistorikern Rasmus Fleischer       nyligen i svenska Expressen, “i sanning en delikat uppgift för bibliotekarierna att vakta gränsen mellan alternativa åsikter och livsfarligt kvacksalveri”.

Det “livsfarliga kvacksalveriet” exemplifierar Fleischer med en bok där föräldrar uppmanas att “låta sina autistiska barn dricka utspädd klordioxid, i hopp om att ta kål på påstådda parasiter”. Just en sådan bok har “slunkit in i utbudet utan minsta granskning och den propagandistiska baksidestexten har kopierats rakt in i bibliotekskatalogerna”.

Här pekar Rasmus Fleischer onekligen på ett viktigt problem. Vissa böcker kan faktiskt (!) vara livsfarliga! Vidare skriver han: “För att behålla sin integritet måste biblioteken återta sitt eget urval från de kommersiella distributörerna”. Understödes!

Men jag vill vända på steken.

Det finns i sanning också livsviktiga böcker. Och vad händer om de av någon anledning slinker ur bibliotekariernas synfält?

  [ Lamt intresse för livsviktig bok  ]

En sådan bokstavligen livsviktig bok skulle på svenska kunna heta Domedagsmaskinen. Bekännelser av en som var med och planerade kärnvapenkriget.  

Denna bok har under sin engelska titel The Doomsday Machine. Confessions of a Nuclear War Planner blivit omtalad och recenserad i flera svenska tidningar och andra medier. Nyligen uppträdde bokens författare, den 87-årige Daniel Ellsberg, i det populära tv-programmet Skavlan och journalisten Maria Schottenius skrev om boken i Dagens Nyheter (13.2.2019) under rubriken: “Det är inte klimatet som kommer att göra slut på oss, det är kärnvapnen”.

Men, hör och häpna: denna bok har köpts in till futtiga sju bibliotek i Sverige, varav tre räknas som folkbibliotek och fyra som universitetsbibliotek! (Enligt sökning i Kungliga Bibliotekets katalog Libris.)

I Finland har endast tre bibliotek lagt Ellsbergs bok till samlingarna, nämligen Riksdagsbiblioteket, Helsingfors universitetsbibliotek och Helsingfors stadsbibliotek. (Enligt sökning i biblioteken.fi och finna.fi.)

Frågan är vad ointresset beror på? Kanske har bibliotekarierna resonerat som den franske poeten Paul Éluard som omedelbart efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki skrev en dikt som var ett enda stort Nej, men som aldrig kom i tryck. “Il ne faut pas décourager les gens” – man får inte göra människorna modfällda – lär han ha sagt.

[  Högt uppsatt visselblåsare  ]

Men att Daniel Ellsberg åtminstone erbjuder ett helt unikt perspektiv borde vara uppenbart.

Efter studier i nationalekonomi och beslutsteori blev Ellsberg på slutet av 1950-talet anställd vid Research ANd Development (RAND) Corporation, det amerikanska bombflygets egen tankesmedja för krigsplanering. I motsats till Éluard behövde den unge Ellsberg, som under slutet av 1940-talet enligt egen utsago anslöt sig till “de kalla krigarna”, inte kväva någon protestdikt.

Först efter ett tiotal år i krigsmaskineriets tjänst, inklusive ett par år i Vietnam, upptäckte han, att han inte längre klarade av att fortsätta vid RAND. Då reagerade han också med desto större eftertryck genom att läcka en topphemlig studie om USA:s krigföring i Vietnam till pressen. Ellsberg hade fram till slutet av 1960-talet en mycket hög typ av clearing, det vill säga rätt att ta del av hemligstämplad information. År 1971 publicerade The New York Times studien som en bok med titeln The Pentagon Papers, ett gigantiskt scoop. Så kom många av USA-regeringens lögner om Vietnamkriget att avslöjas, vilket bidrog till dess slut och gjorde Ellsberg världsberömd.

Pentagonpapperen var nära att kosta Ellsberg ett fängelsestraff på livstid. Att åtalen lades ned berodde sannolikt på att president Nixon tog till lagstridiga metoder för att tysta den spionageåtalade mannen, vilket försvarsadvokaterna förstod att utnyttja. År 1973, efter två års osäker existens under åtal, blev han frigiven.

  [ Kärnvapenpapper  ]

Ett par år innan Ellsberg trädde fram som en visselblåsare separerade han sina kopior av dokument om USA:s kärnvapenstrategi från Vietnam-materialet. Han bad sin bror Harry att hålla “kärnvapenpappren” i förvar hemma hos sig. Vid lämpligt tillfälle skulle resväskan med dokument tas fram och bli en ny informationsläcka.

Historien om hur Harry, när det började osa hett om Daniel, måste gömma och åter gömma denna dokumentsamling ska inte berättas här. Följden blev emellertid att den kom bort och försvann, något som har fortsatt att gräma Daniel Ellsberg fram till i dag. Vid sidan av frågan hur han kunde jobba med att planera atomkrig vid RAND, plågas Ellsberg alltjämt av frågan: Varför lät jag inte världen veta vad jag visste redan då?

I bokens första del, kallad “Bomben och jag”, berättar Ellsberg om vad han fick veta under sina år vid RAND. Att rätten att fälla atombomber har delegerats långt ner i de militära hierarkierna och att det inte alls är bara USA:s president som får trycka på knappen. Att det enligt USA:s krigsplan SIOP-62 finns minst en kärnstridsspets reserverad för angrepp mot varje stad med över 25 000 invånare i Sovjetunionen och Kina. Att cirka 275 miljoner människor omedelbart skulle brinna upp ifall dessa stridsspetsar avfyras, varefter ytterligare cirka 325 miljoner människor i Sovjet och Kina skulle dö av strålningsskador inom det följande halvåret.

I Sovjets östeuropeiska satellitstater skulle därtill cirka 100 miljoner människor dö av strålningen. Också i närbelägna neutrala länder – Ellsberg nämner Sverige, Finland, Österrike och Afghanistan – och i Japan och Pakistan, skulle antalet dödsfall uppgå till cirka 100 miljoner. Under normala vindförhållanden skulle finnarna så gott som utrotas av kärnexplosioner nära havsytan mot sovjetiska ubåtar. Detta alltså utan att en enda amerikansk kärnstridsspets hade träffat dessa länders territorier. Även i det USA-allierade Västeuropa skulle – beroende på väder och vind – cirka 100 miljoner invånare sannolikt stryka med på grund av strålningen från kärnexplosioner på Sovjetunionens östeuropeiska allierades territorier. I jämförelse med dessa groteska dödssiffror ter sig alla tidigare massakrer och folkmord som blott små, trevande försök i samma riktning. De fick också Ellsbergs tvivelsmål beträffande det egna karriärvalet att öka.

Såvitt han vet, skriver Ellsberg i boken som är utgiven i slutet av 2017, är planen fortfarande i kraft. Trots att Sovjetunionen är ett land som inte längre är. Och trots den nutida vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle förorsaka en nukleär vinter under vilken största delen av människosläktet och jordens övriga levande varelser skulle dö i svält. Det rätta ordet, myntat av filosofen John Somerville i en artikel 1982, är omnicid, allas död.

Forskare som satt sig in i de sannolika följderna av ett kärnvapenkrig (Ellsberg citerar bland andra Alan Robock och Brian Toon) anser att redan ett så kallat “begränsat kärnvapenkrig” sådant mellan till exempel Indien och Pakistan skulle förorsaka en nukleär vinter och därmed en massvält och således ta livet av uppemot två miljarder människor i regionen, inklusive i Kina.

  [ Världens förnekelse  ]

Ovan skrev jag “den nutida vetskapen”. Men hellre borde jag väl ha skrivit “den nutida ovetskapen” eller lånat ekonomen Ernst Schumachers uttryck refusal of consciousness, alltså vägran till medvetenhet.

Den andra halvan av boken, kallad “Vägen till domedagen”, ägnar Ellsberg åt en historisk analys av hur denna vår vägran att vara medvetna har uppstått och utvecklats. De första två kapitlen heter “Att bomba städer” respektive “Att bränna städer”. Den som har läst Kurt Vonneguts       Slakthus 5 eller Sven Lindqvists       Nu dog du. Bombernas århundrade vet vad det är fråga om här: om krigföring mot kvinnor och barn, mot civilbefolkningar; om eldstormarna i Hamburg och Dresden, som åstadkoms med bombmattor mot arbetarkvarter. Kort sagt: om krigets förvandling till massmord redan innan Hiroshima och Nagasaki – så att man sedan kunde uppfatta de första atombomberna som en lysande “seger” för vetenskapen och civilisationen, och därefter hurtigt gå vidare mot ännu större “segrar” med hjälp av vätebomber.

Det nya i förhållande till allt som tidigare skrivits och sagts om vår nukleära tidsålder är Ellsbergs insiderperspektiv och närgående granskning av den nukleära strategins utveckling fram till i dag. Samt av hur de groteska dödssiffror som jag nyss räknade upp har kunnat ingå i medvetandet – utan att ändå riktigt finnas där. Inte ens presidenten eller försvarsministern har getts eller ges full vetskap om dem.

Enligt Daniel Ellsberg är ett centralt problem oförmågan att erkänna den nukleära tidsålderns realiteter:

“Det som typiskt nog saknas – förbigås – i diskussionen om och analysen av den tidigare eller nuvarande kärnvapenpolitiken är erkännandet av att det man diskuterar är svindelframkallande vansinnigt och omoraliskt: i sin nära nog okalkylerbara och ofattbara förstörelselusta och avsiktliga mordlystenhet, i sin brist på balans mellan den riskerade och planerade ödeläggelsen och de uttalade eller obekräftade målen, de hemlighållna ändamålens ogenomförbarhet (att begränsa skadorna på Förenta Staterna och dess allierade, "seger” i ett kärnvapenkrig, som utkämpas av två sidor), dess brottslighet (till en grad som spränger alla vanliga föreställningar om lag, rätt och brott), avsaknaden av vishet och medkänsla, syndfullheten och ondskan.“

[  Sex programpunkter  ]

Vad kan vi göra? Ellsberg avslutar sin bok med ett litet program för oss i Västvärlden. Jag sammanfattar här sex av dess punkter.

Västvärlden måste:

1) Avstå från USA:s och NATO:s doktrin om att i en krissituation vara beredd att utdela ett massivt första slag med kärnvapen mot Ryssland och/eller Kina.

2) Genomföra undersökande förhör om våra krigsplaner i ljuset av vad vi vet om riskerna för en nukleär vinter.

3) Eliminera våra interkontinentala ballistiska missiler.

4) Göra oss av med illusionerna om att skadorna på våra egna länder kan begränsas genom att slå till först i en krissituation.

5) Ge upp de affärsvinster, de arbetsplatser och den amerikanska militära överhöghet i Europa, som vilar på förstaslagsdoktrinens illusioner.

6) Montera ned domedagsmaskinen på ytterligare andra sätt.

  Bibliotekens uppgift är fredsbevarande  

Strider Ellsbergs bok mot vad som med väl utförda experiment och kollegial granskning anses vara vetenskap? Inte såvitt jag vet. Men är boken vetenskaplig? Knappast skulle väl någon använda just det ordet: Domedagsmaskinen är ju en bekännelsebok! Är den då ovetenskaplig? Ja, varje bekännelsebok måste i någon mån vara det.

"Domedagsmaskinen” hör till faktalitteraturen. Krigsplaneraren Ellsbergs bekännelser behöver översättas och vara tillgänglig läsning av en bred publik i biblioteken.

Biblioteken och bibliotekarierna finns till för att bevara och förmedla mänsklighetens gemensamma minne. Går mänsklighetens gemensamma minne att bevara i händelse av ett kärnvapenkrig och nukleär vinter? “We are part of an international movement”, läser jag på Svensk biblioteksförenings hemsida. Jag tror att biblioteket är en universell institution, som har till uppgift att försvara världsfreden och verka för nedrustning. Och att bibliotekarierna som “en internationell rörelse” kan göra mycket för den saken. Köp in Ellsbergs bok, och läs den – det ingår i bibliotekariens utbildning, att bevara mänsklighetens minne.              

                                        Mikael Böök     

Artikel i avdelningen “kulturdebatt”, Hufvudstadsbladet 28 april 2019
under rubriken "Vi vill inte låtsas om det, men domedagsmaskinen står fortfarande i stand by"