"Må herren Nabu välsigna dig! Må han hålla dig vid god hälsa och bringa dig evig lycka!" [jfr BnF 2004b #79°]
En bok om bibliotek i allmänhet skulle kunna börja med en redogörelse för den sumeriska myten om Enki och Världens Ordning. Sålunda skulle det ha varit vattnets gud, Enki, som etablerade informationssamhällets principer genom att anförtro skrivandets konst åt den heliga frun av Saba. Ni-is-sa-bi (Nisaba) blev därigenom lagstiftare på jorden och himlafästets kartritare. Det var hon som grundlade städerna och biblioteken.
Men Nisaba förlorade sin ledande roll till Eas (dvs Enkis) sju visa söner av vilka en, Marduk, utsågs till högsta chef, vilket skedde till följd av ett krig. "I Marduks värld existerar inte så mycket mer än att spela den hårdaste, råaste och snabbaste blackmetal som en gitarr, en bas och ett trumset kan frambringa" - denna nutida beskrivning, och den musik som avses, motsvarar andan i Marduks värld [Carlson 2001 #96°]. Jämför med Mesopotamien (Irak) i början av 2000-talet! Efter att ha vunnit en lysande (men ingalunda bestående) seger över kaoskrafterna gjorde Marduk sin egen son Nabu, den himmelska kronprinsen av Babylon, till skrivarnas gud, "vetenskapsmannen, herren över himmel och jord, den som vet allt och förstår allt...". Nabu beskrivs också som "den medlidsamme och barmhärtige":
En bok om bibliotek i allmänhet borde också kunna ta Hoppets Princip [Bloch 2000 #95°] till utgångspunkt. Då skulle man i stället för att vända blickarna bakåt mot bibliotekens historia genast kunna sätta igång med att drömma om bättre bibliotek i framtiden. Vilket helt enkelt innebär att drömma om en annorlunda värld där alla människor är läs- och skrivkunniga och där det inte förekommer några glömda folkslag och nationer, eftersom alla har fått plats i det som Goethe (och många andra) har kallat mänsklighetens minne. Det vill säga: i biblioteket.
Vad är inte tillräckligt bra, finns det rentav något som är fel med biblioteken? Den mäktiga Nisaba, hon som ursprungligen grundlade hela städer, har under årtusendenas lopp blivit en som "ordnar och ställer till förfogande publicerad information för användarna ur arkivariska , ekonomiska och synoptiska synvinklar" [Ewert & Umstätter 2000 #109°]. Detta är naturligtvis inte fel i och för sig. Men är inte bibliotekarien alltför beroende av Nabus, den politiska makthavarens, godtycke? Till den frågan finns det skäl att återkomma i många sammanhang. För min del besvarar jag frågan jakande. I mina drömmar är biblioteken ännu mäktigare institutioner än de är idag.
3.
Man kunde också inleda boken om bibliotek i allmänhet med att fråga: vad är meningen med biblioteken? Varför finns de till? Allmänt taget verkar biblioteken ha till uppgift att betjäna skriftkulturen, dvs för att underlätta den process som Walter J. Ong kallar "teknologiseringen av ordet" [Ong 1990 #92°] och som ju har pågått alltsedan de gamla sumererna införde kilskriften. Biblioteken tjänstgör som verktyg för detta stora framåtskridande, ordets vardande alltifrån tidernas begynnelse.
Ge flera exempel. Hur tolka dessa kärleksförklaringar till biblioteket?
Ge å andra sidan exempel på kritik av biblioteket. Vad går kritiken ut på? 1. Att biblioteket inte kan hantera massan av information? Jfr Bernals kapitel. Scientific publication i The Social Function of Science. 2. Att biblioteket inte bryr sig om de illiterata, jfr Kay Raseroka
ahl al-kitab, som brukar översättas med "Bokens folk", är den term i Koranen som betecknar såväl judar som kristna. [Koranen är i en bemärkelse den mest pluralistiska av alla monoteistiska skrifter, med sin ofta upprepade lära att alla tidigare profetiska uppenbarelser är giltiga och att de som troget följer dem är Gudi sant behagliga.] (Solomon, 2002)
" I likhet med alla religiösa skrifter är Koranen ett komplext och mångfacetterat verk, där extremister kan hitta mängder av material till sina våldsföreställningar, medan måttfulla människor kan hämta livgivande budskap om fred och gemenskap." (Solomon, 2002)
Det händer också att uttrycket används exklusivt om judarna och Israel. Så t ex i följande text: Recently, I have read Michael J. Pragai's book, Faith and Fulfilment, published in Britain in 1985. The author came to Israel in his teens. He witnessed and contributed to the rebirth of the State of Israel. His book is about Christians helping Jews to realize their 2,000 years' old dream and prayers for return to the land of their patriarchs where the Bible was written and where Jesus walked. He traces Gentile persons who, because of their reading in the Holy Scriptures the Old Testament, especially `discovered,' we may say, "the people of the Book," and became interested in the "land of the people and the Book." (http://www.cdn-friends-icej.ca/judeochr/rolegent/rsubject.html)