revid.14.6-95
Virtuella möten eller verkliga?
I en fabulös princip, fastställd av landets forstmyndigheter, har det hetat att det ingenstans i vårt skogrika land får vara längre än 400 meter till närmaste skogsväg. Envar med den minsta erfarenhet av att vandra i skog och mark vet att det måste innebära en hel del vägar det - liksom envar som rört sig i våra skogar vet att man redan kommit rätt långt när det gäller att förverkliga det ambitiösa programmet.
För mig är denna 400-metersprincip en lika god som grotesk illustration av vår strävan att ha allting under kontroll. Nu lär det ju också, apropos skogsarbete, ha blivit lag på att skogshuggarna inte får vistas ensamma i skogen utan mobil- eller radiotelefon. Förvisso en sympatisk säkerhetsåtgärd för skogshuggarna och deras anhöriga (och lukrativ för mobiltelefonsbranschen) - men samtidigt ytterligare ett steg närmare den totaladministrerade verkligheten. Begreppet "ödemark" har snart förlorat all sin innebörd. Civilisationen finns - bokstavligen - alltid inom räckhåll.
Vägarna, dessa marknadens blodkärl, är överhuvudtaget en symbol för sättet att förhålla sig till utvecklingen. Här i Östnyland betraktas t.ex. avsnittet mellan Forsby och Lovisa som en svårforcerad propp för den oerhört livliga och tunga transittrafiken. Och visst är det ofta obehagligt att i kurvorna vara trängd mellan svajande långtradare. Men samtidigt är det just det gamla vägavsnittet som ännu omger Lovisa med en aura av svårtillgänglighet; det är inte alltför lätt att komma hit, eller härifrån. Många drömmer om den dag motorvägen står färdig, och det går att susa fram till Hfors eller Kotka. Jag gör det inte.
Också datanäten är en form av vägar (låt vara att uttrycket "elektronisk motorväg" är misslyckat). Och också om dem kan synpunkter av ovanstående slag föras fram. Ett starkt argument för datanäten anses ju ofta vara att vi omedelbart får veta också sådant andra försöker dölja. Den moderna tekniken gör det ju hart när omöjligt för dagens despoter och diktatorer att dölja sina smutsiga krig och skamliga övergrepp. Internets historia är t.ex. redan full av anekdoter om hur datanäten förändrat världen: studentupproret på Himmelska fridens torg, Gulfkriget, Moskvakuppen osv. - alla exempel på hur e-posten i kritiska ögonblick sägs ha varit den enda kanal som förmedlat ofriserad realtidsinformation.
Samtidigt tycker jag att man inte kan förbise nackdelarna, och riskerna. Den mest uppenbara invändningen är givetvis att den gerillans glamour som ännu omger datanäten mycket snabbt kommer att försvinna, i takt med att också makthavarna och storföretagen hinner etablera sig i näten. Zapatisterna i Mexico framstår t.ex. i dag som något av mannekänger när det gäller att använda datanät för sekundsnabb och subversiv information i folkets tjänst. Steget över från dessa datanätens avantgardister till den massiva, manipulerade och totalt oöverskådliga desinformationen kommer antagligen att visa sig vara mycket kort. Det vi nu genomlever är en jungfrulig pionjärtid som påminner om kapitalismens barndom.
En allvarligare invändning har att göra med just det faktum att man har så svårt att dölja något för omvärldens blickar. Det fungerar nämligen också omvänt: det går i allt mindre utsträckning att gömma sig undan omvärlden och dess strupgrepp, såväl i ekonomiskt och politiskt som kulturellt och religiöst avseende - också om man skulle ha fullgoda skäl att göra det. T.ex. för att man inte vill ha eller anser sig behöva allt det som hänger ihop med det västerländska individ- och frihetsbegreppet. Vi har emellertid dessvärre, både som enskilda individer och som kulturer, allt svårare att undvika den realtidsterror vi ständigt, och allt kraftigare, utsätts för. Vi talar vackert om globalisering - och glömmer då att denna för merparten av jordens befolkning överhuvudtaget inte för något gott med sig.
Globaliseringen strider nämligen mot två fundamentala aspekter hos människan i egenskap av kulturvarelse: dels att vi både som individer och kulturer är ganska långsamma av oss, och behöver tid för att förändras,dels att vi kulturellt lever - och i en viss mening bör leva - i olika takt, eftersom det är just detta som ger kulturen mening, och skiljer den från andra kulturer.
Den globalisering av medvetandet som i dag är ett faktum minskar visserligen utrymmet för despoter utan hänsyn till sina medmänniskor och sin omvärld, och det är ju bra. Men samtidigt reducerar den också utrymmet för ett i genuin mening autentiskt liv, både på det individuella och det kulturella planet.
Begreppet autenticitet har ju en längre tid varit centralt i den filosofiska debatten, som en återspegling av den tilltagande artificialitet som präglar vår värld. Vi lever i en värld av simulacra heter det, dvs. en värld av efterapningar. Det "äkta" har blivit en anakronism, på samma sätt som det "rena" och "orörda" i naturen. Det finns avskräde både på Mount Everest och i Amazonas djupaste djungler, liksom det finns datorer både i metropolernas bankpalats och zapatisternas kojor.
Nu låter det sig givetvis sägas att drömmen om det orörda och autentiska inte är annat än en dröm, såväl i naturen som i kulturen. Men något har ändå hänt. Inte minst som ett resultat av den virtualisering datatekniken fört med sig. Vår upplevelse av världen var tidigare i huvudsak förankrad i tid och rum, i en för oss handgriplig, fysisk verklighet. I dag förlorar denna sin betydelse. Vad vi därmed ser är att gränsen mellan fakta och fiktion, mellan det autentiska och det artificiella alltmer suddas ut. Kanske också den mellan sant och falskt, rätt och fel?
Det svar en ung kvinna gav i en Internetdiskussion i Talking Heads i TV i våras, på frågan om hur hon upplever sanningshalten i den information som flimrar fram på skärmen, var symptomatisk. Hon svarade ungefär så här: "Det har jag inte tänkt på. Det spelar egentligen ingen större roll". Just så tror jag att virtualiseringen av verkligheten kommer att påverka oss: vi blir alltmer omedvetna om och ointresserade av hur det i verkligheten förhåller sig. Allt blir lek och simulacra. Vi tror att vi med musen kan klicka med vår verklighet ungefär som Chaplin i Moderna Tider bollade med jordgloben. Visst mår vi bra av att kunna relativisera den s.k. verkligheten - men helt kan vi inte trolla bort den och dess trista krav, eller dess orättvisor.
Symptomatisk är t.ex. den nya jargong som Internetkulturen fört med sig. Visste ni t.ex. vad det är att möta nån IRL? Jo, "in real life", till skillnad från att mötas virtuellt. Det har alltså redan uppstått ett behov av nya uttryck för det man i datasammanhang numera uppfattar som onormalt. (Personer som i likhet med mig saknar e-postadress har ju redan fått en egen beteckning: "puns", dvs. People of no Access...)
Så förändras inte bara vårt språk utan också vår uppfattning om verkligheten. Det är lite som med det högeffektiva jordbruket, vilket tvingat oss att efterhand skapa nya begrepp för att beteckna "riktiga" djur: "sprätthöns", "ekogrisar", "luomu"-produkter etc. Om tio år skall ni se att "vi ses i morron!" innebär att vi skall ses virtuellt. Skall vi träffas rent fysiskt måste vi tillägga "vi ses i morron, IRL !".
Men har vi då alls träffats, egentligen? Riktigt säkra kan vi ju aldrig vara.