20.4-95/TR hbl 2.495
revid. 14.6-95
Jag tror emellertid att det finns en rätt naturlig förklaring till den könsmässiga obalansen: tankeutbyte över datanäten representerar i sig en manlig form av kommunikation. Och omvänt: en kvinnlig "erövring" av datanäten kommer antagligen att innebära ytterligare ett steg i koopteringen av kvinnorna i en av männen definierad värld. (Jag vet att många kvinnor redan nu hoppar i taket av ilska, men hoppa på ni bara. Ni kan ju göra nåt annat, i stället för att läsa vidare.)
I själva verket är mekanismen mycket enkel. Jag själv upplever den så gott som varje dag, i kontakten - eller brist på kontakt - med mina barn. I egenskap av man har jag förmånen/bördan (välj vilket ni vill) att vara den som oftare är borta hemifrån, på arbete, resor, möten etc. Det intressanta, och samtidigt sorgliga, är att det egentligen är först när man är ensam med barnen en längre tid som man märker vad det egentligen är man går miste om - dvs. den djupare kontakt endast kontinuerliga och direkta relation kan ge.
Och då talar jag inte om någon eller några timmar då och då (vilket för de flesta av oss pappor redan känns som en bedrift/uppoffring - välj vilket ni vill) utan om dagar, veckor, månader, år. Kvinnor som haft barn vet säkerligen vilken typ av känslor jag talar om. Detsamma gäller män som unnat sig själva lyxen att tillbringa tillräckligt mycket tid med sina barn.
Egentligen bär det mig emot att alls ta upp den här aspekten, eftersom den berör en såpass intim del av vårt liv - men den känns samtidigt så väsentlig som illustration till det som här är poängen, dvs. skillnaden mellan manligt och kvinnligt språk. Jag är bokstavligen i denna stund plågsamt medveten om den, när jag funderar på dessa frågor, och märker att jag har svårt att koncentrera mig på barnens morgongröt.
För mig representerar begrepp som manligt och kvinnligt språk olika sätt att förhålla sig till världen, till varandra och till sig själv. Jag talar alltså inte om språk i snäv bemärkelse, utan om en kulturell, övergripande kod och en form av rationalitet. Jag talar inte heller om män och kvinnor i en snäv biologisk mening, utan om egenskaperna manligt och kvinnligt.
För att göra en lång (och komplicerad) historia kort: den alltmer komplicerade teknostruktur vi byggt upp omkring oss återspeglar i huvudsak ett manligt sätt att förhålla sig till verkligheten och medmänniskorna. Genom att vi som enskilda individer, vare sig vi biologiskt är födda som män eller kvinnor, allt tidigare och effektivare sugs upp i denna struktur (jfr mitt senaste inlägg) påverkas vi i allt högre grad av dess rationalitet, dess tankefigurer och "språk". Snart anses ju datorer vara oumbärliga också på dagis.
Teknostrukturens utveckling tenderar därför att hela tiden öka det manliga språkets dominans genom att relationerna människor emellan alltmer präglas av den rationalitet (och de privilegier) som traditionellt utmärkt mannen: individualism, utbytbarhet, oberoende, distans etc. Dvs. en ytterligare ökning av den individuella valfrihet som den teknologiska utvecklingen redan i så stort mått har skänkt oss. Frihet att kommunicera med omvärlden helt på mina egna villkor. Enkelt, billigt och ekologiskt förnuftigt, javisst -men med oanade konsekvenser för människan som social varelse.
*
Jag nämnde Ana Valdés. I en artikel om cyberrymdens resenärer (DN 24.2-95) beskriver hon den postmoderna världens svarta utopier, utgående från kultförfattaren William Gibsons böcker. Jag fäste mig speciellt vid en passus om barnens roll: "Kvinnorna är de riktiga förlorarna i Gibsons värld. /.../ Det finns inga barn i cyberrymdens grymma och hänsynslösa rike. Ingen är moder, bara syster eller älskarinna. I en tid där provrörsbarn är normen och beställarna kan få det barn de önskar sig har mödrar förlorat all betydelse."
Är det därför alla släktskapsrelationer i Walt Disneys virtuella värld är indirekta? Alla vi som vuxit upp i Ankeborg vet att relationerna där är mer än komplicerade; Knatte, Fnatte och Tjatte är inte Kalles barn; Kajsa inte hans fru osv. Och varför det? Jo, antagligen för att undvika den form av känslor "normala" familjerelationer medför. En av nycklarna till Walt Disneys popularitet ligger kanske just i hans förmåga att skala av figurerna det normala familjelivets trista beroendeförhållanden. Däri var han kanske en föregångare, som medverkade till att mentalt bereda marken för nästa generation - den som tar steget ut i cyberrymden. Den självvalda verklighet där alla simpla släktskapsband helt förlorat sin mening.
Däri ligger antagligen cyberrymdens styrka - och svaghet. Den ger oss, och kanske fr.a. barnet och den unga, en möjlighet att fly till en annan värld. En värld inrättad just på det sätt jag själv vill. En värld lika vacker som den spegelblanka yta narcissisten drömmer sig in i. Och drunknar.