Men se, det kunde jag till hans förvåning inte. Jag svarade att jag visserligen i princip kunde ha en (eftersom jag är inkopplad i bl.a. Internet), men att jag varken haft tid eller lust att lära mig köra på de elektroniska motorvägarna, utan föredrar gammaldags postgång. "Kan du inte printa ut en kopia och sätta det på posten?", föreslog jag.
Men se, det ville han till min förvåning ogärna. Följde så en stunds diskussion om nätsurfandets för- och nackdelar, varefter vi lade på luren, i en antagligen ömsesidig känsla av att vi varken förstod eller ville förstå varann.
"Det gungar i offentlighetens trossbotten", konstaterar Ola Larsmo i en kritisk kommentar till den moderna informationsteknologins (numera förkortad (IT) sätt att "kortsluta demokratin" (DN 16.2.). "Situationen", skriver Larsmo, "fordrar en öppen debatt, som helt lyser med sin frånvaro. Jag delar hans oro. Den omvandling av villkoren för det offentliga samtalet som nu sker omöjliggör dessvärre till en del just den öppna debatt han efterlyser. Eller som min vän uttryckte det i telefonen: "Det är ju nog så att vi har gått under jorden." (Med vilket han avsåg att all den livliga diskussion som dagligen förs i datanäten är helt osynlig för omvärlden.)
Inte då att undra på att folk klagar över att det "diskuteras så lite". Eller, för att ta till den personliga nivån: att jag har en känsla av att jag förlorat kontakten med en del av mina vänner -- dvs. dem som föredrar att e-mejla.
Det är klart att vi inte skall överdriva problemet bara för att det är nytt, och en aning skrämmande för oss andra (vi behöver bara tänka på den moraliska paniken kring den barnporr som sprids på Internet via en anonymitetsserver på Rödbergsgatan i Helsingfors). Men vi far inte heller glömma att Finland (och Sverige) hör till de mest data- och teleteknologiserade länderna i världen. Och detta gäller fr.a. de grupper som av tradition upprätthållit det offentliga samtalet, t.ex. universitetsvärlden.
Vad innebär detta? Jo, bl.a. att en stor del av alla dem som för, eller kunde föra, det offentliga samtalet blivit mer eller mindre förslavade av den komfort datatekniken ger. Varför printa ut och gå till posten när man kan sköta det enkelt med några knapptryckningar eller klickanden på musen? Varför skicka in sitt inlägg till en tidning eller tidskrift (med allt vad det innebär av fördjupning, publiceringsångest och ev. vanära) när man i realtid kan låta sina texter försvinna ut i nätet -- antingen till utvalda vänner eller annars bara ut i den anonyma cyberrymden?
Kvar på insändarspalter och kultursidor blir enbart gamla stofiler och de mest pub- licitetshungriga. Detta skapar en allt större klyfta som dessut- om blir självförstärkande: ju färre väsentliga bidrag som publiceras i tidningar och tid- skrifter, desto lättare blir det att avfärda dem. I slutändan kanske vi far ett offentlighets- förakt i stil med dagens politik(er)förakt. Tecken på detta tycker jag redan kan skönjas.
If all det finns ens en gnutta sanning i ovanstående är det djupt oroande. Den första, och kanske mest uppenbara aspek- ten, har att gdra med de nya klasskillnader som uppstår, och som i allt högre grad är re- laterade till ålder och kön. Jag är trött på alla dessa unga gossar som självsäkert orerar om nätsurfandets välsignelser, och som med några klickanden förvisar merparten av befolkningen till slutstationer för låg- och medelaktivt intellektuellt avfall, (läs: vi över 40).
Den andra har att göra med den "elektroniska populism" Ola Larsmo talar om, dvs. att vi blir alltmer beroende av de opinioner som allt snabbare piskas upp via datanäten, bl.a. tack vare sofistikerat "elektroniskt lobbyarbete". Vad händer, frågar han sig, om politikerna vaknar upp till nyheten att en opinion på flera hundra tusen i Internetomröstningar --förlagda till dagarna efter morden på Stureplan -- sagt sig förorda dödsstraff? Tvärtemot den gängse uppfattningen är politiker ju oerhört lyhörda inför föregivet "allmänna opinioner".
Eller, för att ta ett annat ex- empel: den senaste tidens bankkrascher har visat hur snabbt störningar kan sprida sig i ett system så inriktat på och beroende av att reagera i realtid. Men detta kommer allt oftare att ske också på det ideologiska planet: för hur värja sig mot de mentala tsunamin som med jämna mellanrum väller in över oss, dels via internationell TV, typ CNN, dels datanät.
Den tredje, och kanske viktigaste aspekten, har att göra med att den moderna informationstekniken hela tiden minskar utrymmet för det som är gemensamt. Vi umgås hellre med likasinnade på andra sidan jordklotet än våra grannar på andra sidan väggen. Det här är i och för sig ingenting nytt, men datatekniken ger de tendenser man förknippar med det urbana samhället en rejäl knuff framåt. Det är t.ex., på gott och ont, möjligt att leva som om grannen inte fanns också utanför de urbana miljöerna. Eller som Johan Helsingius (han med anonymitetsservern) sa i en radiodiskussion 16.2. ("Slaget efter tolv"): "Datanätverken skapar inte som McLuhan a en global by -- däremot slår de sönder de fak- tiska, lokala byar som finns."
Ifall vi anser vår demokrati värd att försvara förutsätter det att vi också deltar i och upprätthåller det offentliga samtal demokratin i sista hand vilar på. Till alla dem som tycker att kontakten över näten tillfredsställer deras behov av kommunikation säger jag: ni sviker ert ansvar för det samtal som bär upp samhället.
Har ni förresten märkt att det allt oftare börjat dyka upp e-mailadresser också i dagstidningarna? Som komplement är de naturligtvis OK (också om man ibland har en känsla av att det mest handlar om snobberi, som i en regelbundet återkommande annons för en riksdagskandidat från Nyland). Men som en symbol för att det finns också ett annat, och kanhända viktigare, forum inger det oro.
Själv föredrar jag en fysisk adress framom en virtuell. Jag är en platsmänniska, också om man självfallet skall vara en "tidsmänniska" för att ligga i tiden. Tröstar mig med att platsen ändå sist och slutligen är det enda alla människor har gemensamt.
Och min e-mejlande vän? Han har ännu inte hört av sig.
Thomas Rosenberg
Skibenten är sociolog och samtidskritiker.