Griffin och 9/11-kommissionen


Enligt den vedertagna tolkningen av det som hände den 9 september 2001 lyckades det islamistiska terroristnätverket al-Qaida, som leds av Osama bin Ladin, överrumpla USA:s underrättelse- och försvarsväsen. Nitton namngivna utländska terrorister kapade fyra civila flygplan och använde två av dem som missiler mot WTC-tornen i New York. Enligt denna version totalförstördes tornen p.g.a kollisionerna och bränderna. Med det tredje planet rammade terroristerna försvarsministeriets huvudbyggnad Pentagon i Washington. Det fjärde planet, som också var på väg mot ett terrormål i Washington, störtade efter att passagerarna hade lyckats övermanna kaparna.

Till stöd för denna tolkning finns den officiella 9/11-rapporten från juli 2004. Som rapportens författare står de tio medlemmarna (5 republikaner, 5 demokrater) i en undersökningskommission, som tillsattes av USA:s kongress och president i november 2002 och som leddes av Thomas H. Kean och Lee H. Hamilton. Kommissionen hade till sitt förfogande en medarbetar- och rådgivarstab (ca 70 personer) som leddes av f.d. medlemmen av nationella säkerhetsrådet (under Bush d.ä.), historikern Philip Zelikow.

Den officiella tolkningen motsägs emellertid av en stor mängd offentligt tillgängliga uppgifter och uttalanden. Alltsedan 9/11 har många journalister, forskare, studenter, familjemedlemmar till offren i WTC o.s.v. arbetat med att ta fram mer information om 9/11 för att pröva den officiella tolkningens sanningshalt. Den här växande rörelsen, som i USA kallas för "The 9/11 Truth Movement", har också en aktiv finsk "avdelning" ( http://www.saunalahti.fi/wtc2001/ ). På webben hittar man utan svårighet "sanningsrörelsens" bloggar, webbsajter och länkar till kritiska filmer, artiklar och böcker om 9/11.

David Ray Griffins The New Pearl Harbor. Disturbing Questions About the Bush Administration and 9/11 (NPH) samt The 9/11 Commission Report. Omissions and Distortions (OD), båda utgivna på Olive Branch Press, bildar tillsammans den bästa sammanfattningen av kritikernas forskningsresultat som jag hittills stött på. OD utkom vintern 2005 medan NPH utgavs på våren 2004. Griffin är en amerikansk humanistisk vetenskapsman, professor emeritus i religionsfilosofi och teologi vid Claremont School of Theology i Kalifornien.

Innan jag går vidare med presentationen av Griffins böcker och 9/11-rapporten vill jag säga något om hur kritikerna av den officiella tolkningen har bemötts av dess skapare. Philip Zelikow, chefen för 9/11-kommissionens medarbetarstab, har sagt: "När vi skrev rapporten undvek vi noga att besvara alla teorier. Det är som att spela "Slå ned mullvadarna". Man lyckas aldrig träffa dem alla."

Ifrågavarande spel (Whack-A Mole) går ut på att spelaren försöker träffa mullvadar som tittar fram än här än där på spelbordet med en klubba. Vad uttrycker detta om den anda i vilken kommissionen arbetade? Vad berättar det om Zelikows inställning till den kritiska, resonerande allmänheten? Må var och en dra sina egna slutsatser.

Griffins böcker är redan i sig ett försök att sammanfatta evidensen för att den vedertagna synen på 9/11 inte kan stämma. Att sammanfatta Griffins relativt omfattande sammanfattningar är helt enkelt omöjligt inom ramen för en tidningsartikel. Nedan ska jag icke desto mindre försöka ge en översikt av frågeställningarna. Frågorna är inbördes logiskt oberoende, de bygger alltså på upplysningar eller uttalanden som inte förutsätter varandra. Varje fråga måste således besvaras för sig och ordningsföljden, i vilken frågorna presenteras, är ingalunda avgörande utan tvärtom ovidkommande.

Varför prejades inte de kapade passagerarplanen av militärens jaktplan innan de kolliderade med WTC-tornen och Pentagon?

Enligt reglementet bör den civila luftfartsmyndigheten (FAA) omedelbart rapportera om alla avvikelser från de avtalade flygrutterna till flygförsvaret (NORAD), som i sin tur utan dröjsmål bör sända upp jaktplan för att genskjuta ifrågavarande flygplan. Sådana uppsändningar av jaktplan (den amerikanska termen för detta är scramble) är vanliga och utförs rutinmässigt. Enligt FAA gjordes det 67 gånger mellan september 2000 och juni 2001.

Kritikerna påpekar att FAA:s personal upptäckte den första avvikelsen 8.14 (en kvart efter planets avfärd från Boston 7.59) och blev på det klara med att det rörde sig om en flygkapning kl 8.21 varefter de slog larm. Nordöstra flygförsvarssektionen (NEADS) borde alltså tidsmässigt utan vidare ha hunnit upp flyg nr 11, som kraschade i norra WTC-tornet kl 8.46. Ännu bättre möjligheter borde militären ha haft att preja flyg nr 175, som kolliderade med södra tornet kl 9.03 - för att inte tala om flyg nr 77, som rammade Pentagon kl 9.38, d.v.s. 52 minuter efter den första kraschen! Hur lyckades kaparna i alla dessa tre fall med sina passagerarplan överlägset vinna kapplöpningen med USA:s flygförsvar, som faktiskt är utrustat för att avvärja attacker med multipla stridsspetsar från ubåtsmissiler?

Enligt den första versionen av händelserna hann militären överhuvudtaget inte sända upp några jaktplan före krascherna i WTC-tornen och Pentagon. En vecka senare (18.9.2001) ändrade sig militärledningen och sade att F-15 plan trots allt hade gått upp från flygbasen Otis kl 8.52 och från Langley kl 9.30. Dessa plan hade emellertid inte hunnit fram i tid. Senaste sommar (2004) presenterade komissionen ytterligare en tredje version av händelserna. Kommissionen skyller misslyckandet på den civila luftfartsmyndigheten FAA:s förvirring och klumpiga agerande, på försvarets hierarkiska beslutsstrukturer och försvarsledningens bristande fantasi. Griffin ägnar närapå hälften av OD åt en detaljgranskning av de uteblivna jaktplanens problematik. Viktiga men fortsättningsvis outredda delfrågor rör bl.a. de exakta klockslagen för de första meddelandena om kapningarna från FAA till NORAD, klockslagen för upprättandet av telefonkonferenser mellan de civila och militära myndigheterna och valet av flygbaser (Andrews och Macguire låg bättre till än de som användes - Otis och Langley - för att hinna i tid till New York respektive Washington). Griffins slutsats är att kommissionens rapport bara ger ytterligare näring åt misstanken att militärledningen avsiktligt fördröjde flygförsvarets intervention.

Hur kunde tvillingtornen WTC-1 och WTC-2 samt WTC-7 falla ihop?

WTC-1 rammades kl 8.46 och kollapsade kl 10.28. WTC-2, som träffades av det andra planet kl 9.03, rasade plötsligt ihop kl 9.59. WTC-7, som stod en god bit från WTC-1 och WTC-2, kollapsade kl 17.20. Alla tre byggnader rasade på ett sätt som påminner om avsiktlig demolering genom sprängning. Enligt den gängse uppfattningen ska byggnaderna ha kollapsat av de skador som flygplanen orsakade och de bränder som antändes av den brinnande flygbensinen.

Kritikerna, till vilka även fysiker, byggnadsingenjörer, brandmän och andra specialister anslutit sig, har förundrat sig över att WTC-2 kollapsade före WTC-1 trots att branden i WTC-2 började senare, var mindre och höll på att slockna när tornet rasade. Men ett stort problem med den officiella versionen är enligt kritikerna att WTC-tornens stålkonstruktioner borde ha stått kvar också efter kollisionerna och bränderna eftersom konstruktionsstål smälter först vid temperaturer på över 1300 grader. Bränder av det slag som rasade i WTC-tornen utvecklar helt enkelt inte så höga temperaturer. Ett annat stort problem är att tornen rasade med hastigheter, som närmade sig hastigheten under fritt fall. De många intakta våningarna under bränderna borde rimligtvis ha förhindrat rasen eller åtminstone ha gjort dem betydligt långsammare. I 9/11-kommissionens rapport finns inga tecken på förvåning över de plötsliga rasen. Kritikernas argument har helt enkelt förbigåtts och deras alternativa förklaring till rasen, nämligen att byggnaderna raserades med hjälp av sprängladdningar, nämns överhuvudtaget inte. I en fotnot påpekar kommissionsrapporten i alla fall att de yttre väggarna av 14-tums stålbalkar "bar upp största delen av byggnadernas vikt" medan deras inre bestod av "ett ihåligt schakt, i vilket hissar och trappor hade grupperats". Men denna indirekta förklaring är grundfalsk, skriver Griffin, eftersom kärnan i vart och ett av tornen var byggd av 47 massiva stålpelare. I verkligheten var det dessa inre pelare som "bar upp största delen av byggnadernas vikt".

Hur visste Giuliani att tvillingtornen skulle kollapsa?

De som sett Michael Moores film Fahrenheit 9/11 har inte kunnat undgå att ställa kritiska frågor om president Bushs roll i sammanhanget. Däremot har New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani framstått som en hjälte. Men i ett samtal med journalisten Peter Jennings vid ABC News, gjorde Giuliani följande anmärkningsvärda uttalande: "Medan vi opererade [från nödcentralen på 23 våningen i WTC-7] fick vi veta att World Trade Center skulle kollapsa och det kollapasade också innan vi kunde ta oss ut ur byggnaden".

Problemet med det här uttalandet är att det inte fanns någon anledning att tro att tvillingtornen skulle kollapsa. Brandmännen som äntrade det södra tornet genom trappuppgångarna anade det inte. Ändå kunde tydligen någon berätta om de förestående kollapserna för Giuliani så att han hade vetskap om dem innnan de ägde rum. Borde inte kommissionen ha ställt några frågor till Giuliani om detta, t.ex. frågan om vem som satt inne med denna kunskap på förhand?

Varför förbigick 9/11-kommissionen det som hände med WTC-7?

En av de största luckorna i den officiella 9/11-rapporten gäller byggnaden WTC-7. Denna byggnad kunde te sig relativt obetydlig i jämbredd med de skyhöga tvillingtornen med 110 våningar. Men WTC-7 var trots allt också en väldig skyskrapa med 47 våningar. Byggnaden inhyste, som vi sett ovan, bl.a. borgmästarens nödcentral. Försvarsministeriet och CIA disponerade över våning 25 medan US Secret Service fanns på våning 9-10.

P.g.a. bränderna och sammanstörtningarna i WTC-1 och WTC-2 uppstod det visserligen smärre bränder också i WTC-7. Ändå har ingen kunnat förklara hur det kom sig att WTC-7 plötsligt störtade samman sju timmar efter tvillingtornens kollapser - såvida det inte skedde genom sprängning vid byggnadens fot. Federala räddningscentralen (FEMA) lägger i sin rapport enbart fram en skakig hypotes om att raset möjligen kunde ha förorsakats av brinnande dieselolja. TV-nyhetsmannen Dan Rather noterade för sin del att WTC-7:s kollaps "liknade bilder som vi har sett för mycket av på televisionen, som visar hur en byggnad med avsikt förstörs med välplacerade dynamitpatroner".

I kommissionens rapport förbigås WTC-7 med tystnad. Också husägaren Larry Silversteins märkliga erkännande (i september 2002) att han i förbigående hade föreslagit för brandmästaren att det kanske vore bäst att spränga huset i luften ("pull it") ifall brandkåren inte lyckades få kontroll över bränderna, har negligerats. Till saken hör, att Silverstein sex veckor före 9/11 gjorde upp ett långvarigt försäkringsavtal om WTC-byggnaderna.

Träffades Pentagon verkligen av en Boeing 757 ?

Attacken mot Pentagon uppvisar de mest förbluffande motsägelserna i samband med 9/11. Innan vi tar upp frågan om vad det egentligen var som kraschade i Pentagon bör vi notera att Pentagon är utrustat med avancerade och automatiserade missilförsvarssystem. Hur kommer det sig att dessa system överhuvudtaget släppte igenom någonting som närmade sig byggnaden genom luften?

Kritikerna anser sig ha belägg för att det var någonting annat än ett passagerarplan av typ Boeing 757 som kolliderade med USA:s försvarsministeriums huvudbyggnad Pentagon. Enligt den officiella versionen trängde Boeingen i sin helhet in i byggnaden. Det finns emellertid fotografier av hålet i väggen sådant det såg ut innan fasaden på den ifrågavarande delen av Pentagon rasade. Fotografierna togs av korpralen i marinkåren Jason Ingersoll och av AP-reportern Tom Horan. Det runda hål i väggen som syns på fotografierna har en diameter på ca 6 meter. Genom ett så litet hål ryms inte en Boeing. Och vad blev det av Boeingens vingar, motorer och den höga stjärten? Det syns just inga spår av dem på fotografierna. Boeingens infallsvinkel och flyghöjd vid själva kollisionen var också sådana att motorerna borde ha plöjt upp fåror i gräsmattan utanför. Men kritikerna påpekar att man kunde ha spelat fotboll på gräsmattan - också efter kollisionen. Antag att den officiella tolkningen stämmer, d.v.s. att Boeingen i sin helhet på något konstigt sätt lyckades försvinna in i den massiva byggnaden utan att lämna just någonting efter sig utanför. Då borde väl åtminstone motorerna och delar av flygskrovet ha återfunnits inne i Pentagon? Om detta har chefen för räddningsmanskapet senare gett olika, sinsemellan motstridiga uttalanden. Men detta noterade kommissionen emellertid inte, lika lite som den tog upp kritikernas huvudfråga: var det faktiskt en Boeing 757 som rammade Pentagon?

Hur kunde de passagerare som omkom i Pentagon identifieras? Enligt den officiella rapporten utvecklade branden inne i Pentagon så höga temperaturer att flygplans-vraket smalt och försvann. Vi står alltså igen inför problemet med osannolikt höga temperaturer. Om metallen smalt, vad hände då med planets passagerare? De måste bokstavligen ha gått upp i rök. Ändå kunde passagerarna enligt Washington Post (21.11.2001) identifieras med hjälp av fingeravtryck. Enligt en annan version kunde de identifieras genom DNA-test. Samma motsägelse vidlåder denna version. Griffin ställer den logiska frågan: hur kunde kommissionen undgå att ta upp och undersöka denna motsägelse?

Blev det fjärde planet nedskjutet?

Det fjärde flygplanet ska enligt den officiella versionen ha störtat på en åker. Enligt 9/11-kommissionen hade detta flyg kraschat innan militären fick reda på dess existens.

Kritikerna har emellertid en hel del information som tyder på att detta plan blev nedskjutet. En nyhetsrapport från CBS News och uttalanden av en flygkontrollör samt av Paul Wolfowitz ger vid handen att planet blev upphunnet av ett F-16 jaktplan. Såväl utsagor från dem som fanns med på planet och från ögonvittnen på marken tyder på att planet angreps med en missil.

Kommissionen misslyckas i sitt försök att bevisa att militären inte kunde ha skjutit ned planet, skriver Griffin. Å andra sidan lyckas kommissionen inte tillbakavisa indicierna på att militären faktiskt sköt ned planet. Den tar inte ens upp dem till behandling, konstaterar Griffin.

Vad vet vi egentligen om flygplanskaparna?

Kommissionen tillhandahåller en lista med 19 namngivna flygplanskapare. Pinsamt nog har inte mindre än sex av dessa personer senare låtit sig intervjuas av journalister. Griffin formulerar kritikernas fråga: hur ska vi kunna tro på att kommissionens rapport baserar sig på "noggrannt undersökningsarbete" (Kean och Hamilton i sitt förord till 9/11-rapporten) ifall dess stab inte ens visste att Associated Press, BBC och Telegraph hade påträffat sex av de påstådda självmordskaparna vid liv?

Hur vet vi att just de 19 kapare som namngivits befann sig ombord på de fyra planen? Flygbolagen har vägrat att släppa ifrån sig de slutliga passagerarlistorna. Kommissionen hade dock kunnat kräva att få se dem. Men ingenting i rapporten tyder på att kommissionen ens diskuterat frågan om att bekräfta flyplanskaparnas identitet. Kommissionen upprepade helt enkelt den vedertagna historien om de 19 flygplanskaparna utan att undersöka den närmare.

Frågor med anledning av Osama bin Ladens sjukhusvistelse i Dubai i juli 2004

För den som inte tagit del av t.ex. Griffins två böcker om 9/11 kan den officiella 9/11-rapporten säkert tyckas vara väldigt kritisk mot i synnerhet det amerikanska underrättelseväsendet. Kommissionen påpekar flera fall av ineffektivitet och dålig koordinering inom säkerhetstjänsterna. De islamistiska terroristernas rörelser under åren före 9/11 kartläggs. Rapporten nämner också flera tillfällen då Osama bin Ladin egentligen borde ha kunnat gripas, om bara de amerikanska agenterna hade varit lite vaksammare och effektivare.

Dock inte alla tillfällen. I juli 2001, då USA:s regering redan hade utfäst en belöning på 5 miljoner dollar för bin Ladins huvud, togs denne in för vård på American Hospital i Dubai i Förenade Arabemiraten. Enligt den undersökande journalisten Richard Labeviere behandlades bin Ladin av en amerikansk läkare, Terry Callaway, och fick även besök på sjukbädden av den lokala CIA-agenten Larry Mitchell.

Dessa påståenden har visserligen förnekats av CIA, sjukhuset och bin Ladin själv, men nyhetsbyråerna i Europa som kablade ut historien, höll fast vid den. Callaway vägrade för sin del att kommentera saken. Nu kunde man ju tycka att 9/11-kommissionen borde ha kollat upp hur det egentligen förhöll sig genom att kalla in Callaway för att vittna under ed. Men nej, det gjorde den inte. Rapporten nämner överhuvudtaget varken Callaway, Labeviere eller Mitchell.

***

Här tänker jag avsluta min skiss av de frågeställningar som våra dagars "sanningsrörelse" har att brottas med. Jag är som sagt medveten om att en del mycket viktiga frågor inte ens fått ett omnämnande ovan. Ta bara en sådan sak som president Bushs egendomliga passivitet i skolklassen i Florida. Eller frågan om den pakistanska säkerhetstjänsten ISI:s eventuella medverkan i förberedelserna av 9/11. För att inte tala om det, som i ett längre perspektiv måste te sig som den övergripande frågan: vad var motivet? Varför utfördes dessa spektakulära terrordåd? Cui bono? Vilka hade något att vinna på 9/11?

Vilka nya möjligheter öppnade 9/11 för USA:s nuvarande politiska och militära ledning?

9/11 möjliggjorde kriget i Afghanistan och ockupationen av Irak, kriget mot terrorismen och kraftigt ökade anslag för rymdförsvarsprogrammet, som leds av försvarsminister Donald Rumsfeld och general Richard B. Myers (det var han som var högsta chef för USA:s försvarsmakt under 9/11) och som innebär en ambitiös plan på att hålla hela världen under kontroll via rymden. Dessa motiv utgör inte som sådana några bevis för en konspiration men i en seriös brottsundersökning bör de givetvis klarläggas och prövas.

Griffin bygger sin analys av "det större sammanhanget" (NPH) på bl.a. den kanadensiska forskaren Michel Chossudovskis undersökningar och på Paul Thompsons detaljerade krönika Was 9/11 Allowed to Happen? The Complete Timeline ( www.wanttoknow.info ). Bland källor som har stått eller står nära USA-regeringen uppmärksammar Griffin speciellt f.d. säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinskis samt nuvarande vice försvarsministern Paul Wolfowitz uttalanden.

I sin bok The Great Chessboard från 1997 avslöjade Brzezinski att CIA (under Jimmy Carters presidentperiod) började utbilda islamistiska rebeller mot regimen i Afghanistan redan före den sovjetiska invasionen år 1979. En av dessa krigare i Allahs men samtidigt också i USA:s tjänst var Osama bin Ladin.

Brzezinski beskrev Centralasien som nyckeln till världsherravälde. Men, påpekar han, "USA är alltför demokratiskt på hemmaplan för att vara autokratiskt på bortaplan". Detta gör det svårt att till fullo utnyttja landets militära styrka. Endast "ett plötsligt hot eller en utmaning mot publikens känsla av välbefinnande hemma hos sig", skrev Brzezinski, kunde skapa de rätta folkliga passionerna och den utrikespolitiska konsensus som det stora målet kräver. 9/11 kan tyckas ha skapat precis ett sådant hot och en sådan utmaning.

Det japanska anfallet på Pearl Harbor 7.12.1941 är en given parallell till händelserna 11.9.2001. Men var det nya "Pearl Harbor" någonting som USA-regimens neokonservativa hökar inte bara önskade sig utan som de också aktivt bidrog till att skapa? Det vet vi inte. Förutom Brzezinskis resonemang bör vi dock enligt Griffin reflektera också över ett profetiskt uttalande från föreningen Project for the New American Century (PNAC).

PNAC räknar bl.a. Dick Cheney, Richard Perle, Donald Rumsfeld, Lewis Libby och Paul Wolfowitz till sina medlemmar. Ett år före 9/11 skrev Libby och Wolfowitz ihop en plädering för kraftigt ökade försvarsutgifter, som skulle göra det möjligt för USA att utnyttja de teknologiska framstegen till sin militära fördel. Utvecklingen i denna riktning var på tok för långsam, ansåg författarna, men den skulle kunna påskyndas ifall USA drabbades av "någon katastrofal och katalyserande händelse" såsom ett nytt Pearl Harbor".

Vi vet att en sådan händelse inträffade 9/11 2001. Innan han lade sig på kvällen 9/11 antecknade president Bush mycket riktigt följande i sin dagbok: "Idag har det 21 århundradets Pearl Harbor ägt rum" (enl. OD).

Men i 9/11-kommissionens rapport söker man, konstaterar Griffin, förgäves efter en granskning av Bush-administrationens eventuella motiv för att medverka i förverkligandet av det nya "Pearl Harbour".

Det är i år som sanningen om 9/11 ska komma ut, skrev någon nyligen på webben. Dessvärre kommer vi antagligen att få vänta åtminstone några år till på sanningen. Däremot kommer lögnen om 9/11 att spricka under våren 2005. Strängt taget vet vi redan att den officiella sanningen om 9/11 är en lögn.

Ordet lögn betecknar idag stora delar av vår offentlighet. Det som televisionen så tydligt har visat och radionyheterna så vederhäftigt har relaterat, ledarskribenternas kloka överväganden och journalisternas faktaspäckade reportage om 9/11 - allt detta kan visa sig ha varit i grunden falskt och lögnaktigt.

Sanningen är en tolkning, som i väsentliga avseenden sammanfaller med verkligheten. När en sanning skiljer sig från verkligheten, såsom nu sker, då ges det äntligen rum för en ny sanning. Tyvärr kan det också leda till nya galenskaper.

Mikael Böök

Artikeln har publicerats i Ny Tid 8/2005 (25.2.)