26.6 27.6 28.6 29.6 30.6 1.7 2.7 3.7 4.7 5.7 6.7 7.7 8.7 9.7 10.7 kostnader inköpslista åtgärdslista
Resor, hotell för två dagar i Barcelona och bil för tolv dagar bokas och ombokas ett antal gånger då billigare alternativ uppenbarar sig. Till sist blir det via Töölön Matkatoimisto. Flygbiljetterna är då faktiskt billiga, 1600 per person och barnen för halva priset. Biljetterna går dock inte att boka om ifall man försenar sig. Hotellet blir ganska dyrt pga den sena tidpunkten, 560 mk / rum / dygn, dyrt för den, som det visar sig, ganska anspråkslösa nivån. Bilen blir en 7-personers Chrysler Voyager, från AVIS, för ca 600 mk per dag.
Flyget visar sig vara ett litet Lufthansa-plan, som SAS bokat platser på. Resan till München sitter vi i Business Class. I München är det nästan kritiskt bråttom att ta sig genom transithallar och kontroller till det andra flyget. Till Barcelona sitter vi sen i Economy Class.
I Barcelona tar vi bussen in till stan, till Placa Catalunya, för 450 ptas per person. Sen tar vi två taxis à ca 600 ptas till hotellet, Euro Park, Aragon 325. Vi installerar oss i våra tre rum, vilar en stund och duschar.
Ramblan är sig lik. Liceu-teatern är fortfarande under uppbyggnad. Det blir lite hafsigt - flickorna har olika åsikter om det mesta och vi strosar mest omkring på shoppinggatorna. Vi åker hiss upp i Columbus-statyn och tittar på stan därifrån och sen åker vi på en båttur till 'ändan av piren'. Ylva & Sandra hade helst avstått.
När vi blivit hungriga äter vi på en restaurang St Joan på ramblan. Sen går vi tillbaka till hotellet och tittar på fotboll. Hotellet har ingen egentlig bar så Susanna och jag avslutar dagen med en alldeles utmärkt Irish Coffee på baren runt hörnet.
Efter frukost börjar vi med obligatoriet Sagrada Familia. Bygget verkar lite som byggandet av världens åttonde underverk - eller kanske av Babels torn - det planeras stå färdigt efter så många tiotals år att man frågar sig om det nånsin kommer att slutföras. Organiseringen och effektiviteten verkar inte heller speciellt påfallande.
Vi lär oss använda metron. En 10 resors biljett kostar 760 ptas, ca 25 mk, så en resa blir ca 2.50, ca en fjärdedel av priset i Hfors. Biljett köps på metrostationen.
Sara & Mikaela avviker på egna vägar - vi ska träffas efter siestan på hotellet. Medan Ylva & Sandra utforskar ramblan på egen hand kollar Susanna och jag in Betlehemskyrkan, därifrån vi blir utslängda pga opassande klädsel. På ramblan sitter ett par bosniska tiggargummor, små och magra och klädda i hucklen - tysta och orörliga sitter de bakom sina skålar, och blir nästan påtrampade.
Från katedralen blir vi inte utslängda, men så vågar vi oss inte heller in i själva kyrkan, utan bara i den vackra och helt tropiska trädgården. Stadshuset beser vi också, mycket imponerande och mycket katalanskt. Ylva får släpas med.
Ylva & Sandra vägrar komma med till det medeltida varvet & marinmuséet, som när Susanna & jag besöker det visar sig ha en ganska fascinerande utställning om spansk-katalansk sjöfartshistoria, animerad med gungande skeppsdäck, rörliga fartyg och andra multimediaeffekter.
Efter att ha träffats på hotellet och vilat lite, åker vi till nöjesparken på Mont Juic, 'Parc d'attractions'. För 9400 ptas får vi alla komma in och flickorna gå i alla tillgängliga mojänger. Nöjesparken räddar nog dagen åtminstone för Ylva.
På hemvägen äter vi på en liten pizzeria på Aragon. På hotellet packar vi preliminärt ihop för resan till St Joan följande dag.
Efter frukost beger Susanna och jag oss efter vår bil till Avis biluthyrning på Rita Bonnet 5. Bilen, en Chrysler Voyager har nog som utlovat sittplatser för sju personer, men bagageutrymme för bara tre ! Vi blir varnade för stråtrövare specialiserade på hyrda bilar - de punkterar däcken och kommer sen under förevändning att hjälpa till och norpar bagaget.
Vi har tänkt köra kustvägen men hamnar då snart i en oändlig kö av krypkörande barcelonare tydligen på väg till plagerna. Bilen är stekhet och Ylva & Sandra som sitter inklämda mellan allt det bagage som inte rymdes i bagageutrymmet är halvt avsvimmade när vi till sist lyckas vända och ta oss till N9n som går raka vägen till gränsen.
I Perthus provianterar vi och kör sen utan andra uppehåll till St Joan dit vi anländer 'bakvägen', via Maureillas. Mätaren, som i Barcelona stod på 1476 km, visar nu 1675, så vi har kört 199 km.
Huset är städat och annars OK och vi installerar oss i tre rum. Sängen i vänstra övre sovrummet befinns obrukbar så Sara & Mikaela bär ut den på vinden och tar in bäddsoffan i stället.
Under en liten presentationsrunda genom byn, för Mikaela och Sandra, konstateras att le Tech som vanligt är ganska smal och att baren har blivit restaurang.
På kvällen kör vi till Ceret och äter middag på Quattrocento, pizzerian på det gamla torget med fontänen och platanerna. Och duvorna. Och hundarna.
Återkomna till St Joan ser vi slutminuterna av fotbollsmatchen Nigeria - Danmark
på byns restaurang som har bytt ägare i april, renoverats och utvidgats och nu är
riktigt trevlig. Danmark vinner 4-1.
Viljornas kamp; flickorna vill bara till plagen och shoppa, Susanna och jag vill se berg, ruiner, muséer, fransk/katalansk kultur. Vi har körkort och beslutanderätt, flickorna har demonstrationsrätt. Så det är ganska surmulet i baksätena när vi kör till ruinen Queribus. Ylva har dessutom ont i foten.
Från Queribus kör vi tillbaka via Gorges de Galamus. Flickorna sitter demonstrativt och sover när vi kör in i kanjonen, men tänder sen på tanken att klättra ned till vattnet. Men vi hittar inget tillräckligt lättklättrat ställe där vi först stannar, flickorna har platåsandaler... Så vi kör vidare till eremitklostret St Antonius de Galamus, där det går att klättra ned. Ylva vill nog men vågar inte sen.
Nå, sen kör vi raka vägen till Canet-Plage. Men ack o ve - när vi kommer fram har det mulnat så nåt solbadande blir det inte denna dag. Sara och Sandra simmar i alla fall.
På återfärden tappar vi bort oss i Elne, pga gatuarbeten. När vi kommer till St Joan är klockan åtta och vi har enligt färdmätaren kört 244 km. Tankar 50 l för 300 F, priset är alltså ca 6 F/l. Tanken rymmer uppskattningsvis 70 l.
Middag äter vi på byns restaurang.
Efter frukost kör vi till Racou-Plage, den närmaste plagen, vid bukten där Pyrenéerna dyker ned i Medelhavet. Dit är det 33 km. Efter tre timmar har alla, med eller utan solskyddsfaktorer, fått nog sol och vi återvänder.
Medan flickorna duschar kör Susanna och jag till den lokala vinodlaren, Domaine Alquier, och köper fyra buteljer rödvin, årgång -94, à 32 F.
På kvällen kör vi till Castelnou där vi liksom för två år sen äter crêpes på Relais d'Arts. Den italienska ägarinnan påstår sig känna igen Susanna.
Tillbaka åker vi via Caixa, på en av dessa slingerikrokvägar som löper längs bergssidorna, genom raviner och över krön. Sandra spyr under färden upp sin crêpe och Mikaela glömmer sina nyssinköpta solglasögon på ett lokalt krön när hon ska ta ett foto av landskapet. När vi kommer hem har vi kört 158 km.
Efter frukost startar vi till Perpignan, Kataloniens näststörsta stad, efter Barcelona. Bilen lämnar vi på en parkeringsplats vid Avinguda de Liceu. Sen skaffar vi några turistkartor över stan och beger oss till gamla stan och turistkvarteren.
Klockan tolv, precis när vi hunnit med glass och lite fönstershopping, stänger allt, siestan igen !, och vi har just inget annat val än Mallorca-kungarnas palats, för n:te gången. Sara och Ylva är måttligt intresserade.
Efter en croque-monsieur / sallad på ett litet kafé i utkanten av gamla stan går vi till bilen och kör till St Cyprien-Plage Nord, men det har börjat blåsa så hårt att man inte kan vara på plagen. Inte för vindens skull, den nordliga vinden är varm, men den omkringflygande sanden sticker i huden.
Så vi åker tillbaka till Boulou och la piscine, på Rue Ronsard. Simbassängens vatten är varmt som i ett badkar och flickorna simmar åtminstone en timme. Sen mulnar det och blir regndigert och vi kör tilbaka till St Joan. Vi har kört 96 km.
Middag äter vi på byns restaurang, som i april övertagits av ett yngre medelålders par vars son och dotter hjälper till. Allt är nyrenoverat och jättetrevligt och menyn kostar 60 F. När vi efteråt på baren beställer två Irish Coffee är det tydligen första gången - sonen som tar beställningen, kommer efter en stund tillbaka och frågar hur den görs. Deras vispgrädde är tyvärr slut och sonen föreslår fyndigt creme fraiche, men mamman lovar vispa upp lite. Det vi sen får är en espresso i vinglas, med rejält med skotsk whisky och mycket socker, och vispad grädde ovanpå. Och sugrör. Inte så tokiga faktiskt, vi tar ett par till.
Dags för Andorra. Vi startar halvåtta i strålande väder. Vägen dit är lika förtjusande och vyerna i gränstrakterna lika storslagna som alltid. Till Andorra la Vella anländer vi vid tolvtiden.
Sara och Mikaela vill gå sina egna vägar och får tid till halvtre att göra det. Ylva och Sandra vill nog också men får lov att hänga med Susanna och mig. Vi äter en lätt lunchsallad på ett gatucafé.
När vi träffas på P-platsen har alla sett nog av stan. Vi kör upp emot Pic Pedrosa, så långt vägen når, men hittar ingen snö, ser nog små fläckar på avstånd. Så vi bara fyller vattenflaskorna i en bergsbäck och vänder. I Ordino tar vi bergsvägen till Camillo.
Sen den gamla vanliga hemvägen. Vi stannar i Mt Louis och går en stund omkring i fästningen. Hemma är vi lite över åtta, ca tretton timmar efter start. Vi har då kört 423 km.
Flickorna lagar mat och Susanna och jag äter på byns restaurang. Ingen fotboll, men följande dag ska Frankrike spela mot Italien.
Sovmorgon. Flickorna har prompt velat till Aqualand i St Cyprien, så de dumpas där och Sus och jag kör till Canet Nord.
När vi hämtar flickorna har de beslutat att de vill laga mat och äta hemma, så vi köper ingredienser och lämnar dem i köket. Sen kör Sus och jag till den nu ren mytomspunna tavernan i Riunogues - vi har under tidigare besök, två gånger försökt komma in där, utan att lyckas - den har båda gångerna varit stängd och öde.
Nu lyckas vi - vi är de första gästerna - det kommer under kvällens lopp två andra sällskap. Restaurangen är jättetrevlig, men billigaste menyn 110 F, exklusive vin. Å andra sidan; utsikten och miljön superb, inredningen ateljéinspirerad med stora fönster, allt mycket smakfullt komponerat, betjäningen utmärkt och vänlig och maten excellent. Ett måste !
När vi återvänder visar det sig att småflickorna bränt sig illa på Aqualand; de har glömt att använda solcreme med skyddsfaktor. Vi har kört 117 km.
Lämplig dag för droppstensgrottor - åtminstone inte för plager - flickornas brända skuldror behöver vila. Vi kör snabbaste vägen till Villefranche. Medan flickorna går omkring i den lilla fästningsstaden, kliver Sus och jag upp för de 746 trappstegen genom berget till fortet Liberia. Fortet är numera museum och vi kliver pliktskyldigt upp- och nerför ytterligare trappor och beser olika scener, bl.a ett kvinnofängelse, för giftmörderskor. Det kan inte ha varit speciellt muntert att vara kvinnofånge, bland alla soldater.
När vi kommer ner till Villefranche, har Mikaela tappat sin plånbok och Susanna frågar efter den på ett antal ställen som flickorna besökt. Sen hittar Sara den i sin handväska.
Sen kör vi till Grottes Canalettes. En hop ohängda bullriga och skrikande franska barn stör starkt upplevelsen av grottan. Å andra sidan härmar barnen ju det religiösa bölande som arrangörerna tvångsmatar besökarna med. Tvi. Här förstår jag att Jesus slängde ut kramshandlarna ur templet.
Grottan är storartad som alltid - man får lust att se de resterande tio kilometrarna, dit turisterna inte släpps in, lyckligtvis.
Sen åker vi till Prieure de Serrabonne som precis har stängt när vi kommer dit. Men vi ser det utifrån och går omkring i omgivningen. Sen fortsätter vi över bergen och komna till Boule d'Amont äter vi på Auberge du Val d'Amont en turistmeny för 78 F. Alldeles OK och vänlig betjäning.
Hemma punkteras småflickornas brännblåsor och bandageras luftigt. Vi har kört 150 km.
På baren Irish Coffee och slutminuterna av matchen mellan Tyskland och Kroatien, som Kroatien vinner med 3-0.
På torget försiggår en rockkonsert dit flickorna naturligtvis ska gå. Ljudet hörs i hela byn och nångång efter midnatt blir Sus orolig och ska hämta hem dem, men jag hittar dem inte. De hittar sen oss men är mycket uppbragta - vilken nesa att föräldrarna kommer för att hämta dem. Så vi får gå hem omgående. Flickorna kommer sen avsevärt senare.
Ylva & Sandra blir hemma för att sköta sina skuldror, Sara, Mikaela & jag åker till plagen, Canet ungefär. Det blåser just så mycket att solen inte bränner.
Efter plagen slår jag med en antik skära upp lite rum för trädgårdsmöblerna i den täta undervegetationen på bakgården. Några tiotal sniglar måste flyttas.
Småflickornas tur att laga mat. Susanna och jag äter på Hostalet de Vivés. Vi börjar med en enorm katalansk sallad med boudin (blodkorv) och dessa evinnerliga anjovisar fulla med ben som sticker ut åt alla håll, och fortsätter med fårkotletter. Det enda en katalansk krog med självaktning tycks kunna bjuda på är får, hare eller höna, tillagade på olika sätt. Stället är turistigt och gör reklam för sig - medan vi finlandssvenskar äter anländer ett finskt sällskap och ett svenskt.
Sista fårkotletten tar vi med åt grannens 12.5 år gamla hund, som heter Tonight, efter låten från West Side Story, som grannen tydligen gillar. Vi har kört 85 km.
På natten går Susanna och jag en grodlyssningspromenad. Grodorna som förut höll till vid bron, finns nu nere vid åkerlotternas bevattningskanaler.
Côte Vermillon - kusten mot Spanien. St Argeles - Collioure, där vi gör ett baduppehåll - Port Vendres - Banyuls sur la Mer - Cerbere. På återvägen tänker vi ta oss upp till Tour Madeloc, men vi vågar inte. Ren bergsvägen mellan Banyuls och Port Vendres, D86, är så smal och helt oskyddad, ställvis bara en asfalterad repa i den väldiga branta bergsväggen, att vi med vår breda bil inte vågar ta av på den ännu smalare och brantare sista vägbiten upp till tornet.
Sen till Ceret. Väl där inses att egentligen ingen ville dit. Allmän misstämning, gräl, gråt och jämkande. Hemkomna besluter vi att planera de följande dagarna bättre, i stället för att bara köra planlöst omkring, som det nu känns som. Vi har kört 151 km.
Susanna och jag har nu kommit in i en fransk läsrutin, jag läser enkla texter av Simenon, hon lite svårare, med ordboken i andra handen, men med behållning.
Rakaste vägen till Prets de Mollo. Vi har tänkt besöka Gorges de la Fou, men den är stängd - arbeten för att förbättra säkerheten pågår, står det på en skylt. Kanske det hänt nånting ? Senast vi besökte den här kanjongrottan låg ett antal tappade hjälmar nere i vattenfåran.
Landskapet blir sen storstilat, mäktigt, inte så kargt och halvvilt som i Riunogues, grönare, mera 'schweiziskt', större proportioner. Vi kör alltså upp längs Techs fåra, ända till La Preste, inte långt ifrån Techs uppflöde. Längre kommer man inte med bil. På återvägen kör vi upp i ett naturreservat, les Fourquets, där vi överraskas av ett åskväder med ärtstora hagel som snabbt övergår i regn.
I Arles sur Tech ska vi äta en sallad på en terrass, men hinner precis flytta in under tak när regnet hinner ifatt oss.
Till Perthus, där flickorna ska shoppa, går det snabbt, ända till ett par km före stan, där det blir krypkörning i kö. Vi undrar vad som hänt men det visar sig att vi sitter i en oändlig kö av fransmän på uppköpstur till Perthus.
Perthus har en egendomlig status - gränsen går längs huvudgatan så att östra sidan hör till Spanien, västra till Frankrike. Butikerna på östra sidan gatan säljer till spanska priser, som är avsevärt lägre än franska, så på den östra sidan är det trängsel, på den västra inte. Franska tullen ligger efter stan, på återvägen, alltså en bra bit in på franskt territorium.
Solen tittar fram och återfärden går utan köer, i solsken. Vi har kört 146 km.
Vi åker till Boulou och äter på en hotellrestaurang. Semifinalen Holland - Brasilien ser vi på baren. Brasilien vinner efter oavgjort spel och oavgjord förlängning, på straffar.
Till St Cyprien-Plage Nord, där det dock blåser och är molnigt. Efter en halvtimme ger vi upp. Siminrättning föreslås.
Vi hittar ingen siminrättning i Argeles, trots att en sån borde finnas enligt kartan. Så vi åker via Vallee Heureuse, som definitivt inte motsvarar namnet, Sorede, Laroque, Villelongue och Montesquieu till Boulou där vi upptäcker att piscinen inte öppnar förrän 15. Så vi äter en croque-monsieur / glass tills klockan blir 15.
Medan flickorna simmar åker Sus och jag till Ceret och ser en utställning med verk av berömda konstnärer som bott i stan, med Picasso och Chagall i spetsen. Vi hämtar flickorna och kör hem. Vi har kört 136 km.
Efter duschning etc äter vi middag på le Tonneau, och ser början av andra semifinalen Frankrike - Kroatien. Andra halvlek ser vi i baren. Matchen vinns av Frankrike med 2-1. Jag frågar en av typerna där om han känner sig mera som fransman eller katalan och det visar sig att nästan alla är fransmän.
Sista dagen. Vi sover ganska länge. Medan Susanna städar och småflickorna packar åker jag med de desperat soltörstande större flickorna till Racou där vi steker oss i tre timmar och simmar sista gången i Medelhavet. Medelhavet här i Racou-bukten är ganska skitigt.
Vår sista middag äter vi på den andra krogen på torget i Ceret, 'Le pied dans le plat'.
Återkomna packar vi ihop och går husesyn, antecknar el- och vattenmätarnas ställningar, ställer huset i ordning för nästa besökare, stänger dörrar och luckor, låser, packar in oss och babaget i bilen och tar avsked av huset.
Återfärden till Barcelona påbörjar vi klockan halv ett, efter att jag sovit en timme. Natten är vacker men mörk. Att köra i mörkret är tröttande; vägskyltar och -markeringar syns dåligt. Delvis kompenseras detta av att trafiken är nästan obefintlig.
Vi kör N9 / N11 till kusten och tar sen motorvägen A19. Vi betalar motorvägsavgift tre gånger, sammanlagt ca 450 ptas. Allt går vägen ända tills vi kör ner på Ronda Littoral i Barcelona. Vi kör och kör, och kör, och måste emellanåt välja fil utan att egentligen hinna fundera på vilken som är den rätta.
Plötsligt en skylt 'Tarragona Airport'. Panik. Har vi kört så långt att vi kommit till Tarragona, på kartan finns ett litet flygfält i Tarragona. Nästa avtag tillbaka mot Barcelona. På en bensinstation rådfrågar vi ett lindrigt berusat par som tankar sin lilla MG, och efter vissa förvecklingar tycker vi oss förstå att skylten betydde att flygplatsen och Tarragona ligger i samma riktning och att vi i själva verket var på rätt väg.
Vi hittar rätt till sist och kommer till flygplatsen vid fyratiden, ganska utpumpade, åtminstone jag. Vi har då t.o.m lyckats tanka så att tanken är full. Färdmätaren visar 3650, dvs vi har kört 288 km och totalt 2174 km under våra 12 dagar. Dvs 181 km per dag, i snitt.
| Flygbiljetter, Tölö RB, 2 x 1600 mk + 4 x 800 mk | 6400 mk |
| Hotell, Euro Park, 560 mk/r/d x 3 rum x 2 dygn | 3360 mk |
| Bil, Chrysler Voyager, ca 600 mk/d x 12 d | 7200 mk |
| Bensin, 2174 km x ca 8 l / 100 km => 175 l x 6 F/l = 1050 F | 1000 mk |
| Buss, taxi, metro, vägtullar mm, uppsk.vis | 500 mk |
| Husavgift, (10 mk/d/v x 2 p + 5 mk/d/b x 4 b) x 12 d | 480 mk |
| El, 18025 - 17939 (föreg) = 86 kWh x 1 mk/kWh | 86 mk |
| Vatten, 980.2 - 974.0 (föreg) = 6.2 m3 x 1 p/m3 | 62 mk |
| Sammanlagt | 19088 mk |