Införd i Ny Tid november 1998
Jag har blivit en av dem. Är jag en Svensson nu? En Virtanen. En del av den grå massan. Den tysta majoriteten. Skällsorden är många och avlägsna. De ruttna äggen flyger inte längre genom luften. Min hand håller inte längre i dem. Istället greppar jag pennan så fort jag får en chans. Kryssar i rutor, fyller i namn och adress, sticker ner det färgglada pappret i pafflådans springa. Förväntar mig belöning.
Den uteblir.
Jag vinner ingen helikopter, får inte resa till Västindien, blir utan CV2a och får aldrig de där matchande paren CD-skivor och underklädessetet.
Skit också.
Jag försöker vara en god konsument i ett köpsamhälle. Jag ställer mig i kön, jag följer anvisningarna, röker inte på offentlig plats, håller fartbegränsningarna. Förr gjorde jag det i en känsla av solidaritet, eller gemensamt ansvar. Nu har jag fått lära mig att göra det genom belöning. Trogna kunder belönas. Rättskaffens medborgare belönas. Flitigt telefonerande belönas. Vi lockas in i bonussamhället.
TV är inte sena att skänka oss lite avstressande pysseltävlingar. I fråga om fördumning slår den till och med radion med hästlängder, utan att ens anstränga sig. Det är tävlingar hit och tävlingar dit. Jag menar, <sarkasm>jag känner ju mig verkligen så MED i allt detta interaktiva där MIN RÖST HÖRS</sarkasm>. Förr tyckte jag tävlingar i TV var småirriterande dumt. Nu sitter vi och är dumma tillsammans. Strålande. Dessutom undrar jag vad detta gör med oss. Länge försvarade jag våld i film och fiktion med yttrandefrihetsargumentet. Nu börjar också jag få nog av våldsvågorna som sköljer över oss genom media. Men censur är inte lösningen, det är bara en panikåtgärd. Och dem tror jag inte heller på. Men undra gör jag. Hur långt kan man föra bonusvärlden? Kan man få bonus av vänner, antal barn, partitillhörighet, åsikter, skostorlek, röstningsfrekvens i allmänna val?
Frågan låter kan konstig, men Reality-TV visar oss nya vägar framåt. Expedition Robinson gör oss alla delaktiga i jakten på guldet. Vi svettas, bits, knullar, fiskar, slaktar (höns), smickrar, hotar, sover, tävlar och röstar ut varandra. Den som är sist kvar på Ön och blir årets Robinson får 250.000 svenska kronor. Inte särskilt mycket för att hänga ut sig själv till allmänt beskådande. Och tittarsuccén är given. Det gick så bra att Sveriges TV gör om försöket. Svenska kvällstidningar fylls med hemma-hos reportage. Deltagarna blir Instant Celebrities ™. Herman, Pål, Susanne blir självklara samtalsämnen vid snabbköpsdisken, i korvkioskskön, utanför damtoaletten, i bensinstationskassan. Konceptet har utvecklats. Konflikterna är förenklade och det allmänna samtalsämnet är sex. Vem stöter på vem, vem ligger med vem, vem skvallrar om vem. Det här är ditt liv, soap opera remix. Visserligen var det visst nån som tog livet av sig efter att ha blivit utröstad i förra omgångens inledning. Men the show must go on, han var invandrare från det före detta Jugoslavien och mådde nog inte så bra ändå. Visst är det hemskt, men…
Resonerar TV, sparkar för syns skull en producent men kör ut serien i alla fall. Nu, inför andra omgången har nyhetsvärdet minskat och programmakarna får skruva upp sex- och konfliktknapparna för att få publik. Så sker då det som TV-kritiker målat upp på teaterscen för bra många år sen. Idén om The Last Show, där tävlingsdeltagarna spelar rysk roulett med ett stigande antal kulor, den som överlever vinner och får alla pengarna. Resten…ja de råkade ut för myntets baksida.
Hur länge dröjer det förrän nån fiffig typ på våra underbara inhemska slås av tanken att pröva lite Robinson? Kanske i lokal tappning uppe i Lappland, mitt i vintern? Är vi så perversa? Skulle vi titta på det?
Jag tittar på Robinson. Jag dras av något som samtidigt äcklar mig. Jag har blivit en av dem. Är jag en Robinson nu?
Bli en Robinson du med. Titta på SVT Europa lördagar 21.00…