Införd i Ny Tid mars 2000

av Johanni Larjanko

Vart har snagarna tagit vägen? Är det bara jag, eller har kulturimperialismen slutligen erövrat den sista bastionen inhemsk (mat)kultur?
En huvudstad stinn på unga Nokianördar sätter fart på kvadratmeterpriset i innerstan och ersätter provinsens anrikt sjabbiga utskänkningsställen med luktfria, kosmopolitiskt korrekta överprissatta matkoncept. Inte ens snagarna lämnas i fred i den andra änden av näringskedjan. Sand gör succé med sina dyrare priser, (vi vill ha ett klientel som är berett att betala för sig som de glatt förklarar i en tidskriftsblaffa).

Operabaren tvärs över gatan är borta, nyligen strök till och med en av stans äldre kortvarubutiker med (i Sands omedelbara närhet, finns där ett samband?) Det är McSlabb-med-halvråa-franskisar för hela slanten. Doften av mikrovärmd köttpirog svävar inte längre över nattens kalla gator. Borta är tveksamheten kring en porilainen eller en grillad med senap. Jonglerandet med franskisar och köttbullar och en plastgaffel med knivräfflor i ena kanten (alltid fel kant för oss vänsterhänta).

Jag trodde det berodde på barnen. När jag är vaken på nätterna nuförtiden är det inte precis med alkohol i kroppen (även om trötthet ibland känns förbluffande lik fylla. Och dofterna, ja inte är det aromerna av söt köttpirogsdeg som emanerar från blöjorna...) Minskat nattsudd och mindre nattarbete kändes som en naturlig förklaring till korvkioskernas gradvisa utmarsch ur mitt liv.
Men sen har jag sett tecknen. Märken i asfalten och gråa skuggor där kioskerna brukat stå. En tomhet i stadsbilden, där något litet och gråvitt skriker med sin frånvaro där de förr var i stort sett osynliga under sin närvaro.
Nänä, alla är inte borta.
Än.
Men månne inte snart någon kommer att bannlysa offentligt ätande, liksom man idag bannlyst offentligt rökande. Alltid behövs det nån syndabock för att avleda uppmärksamheten. Den som inte vill bli utpekad tjänar på att kuta med ryggen, tassa fram och se ner i marken.

Som ryssarna gör. Helsingfors är fullt av ryssar, unga och gamla, män och kvinnor, mycket barn i barnvagnar och för tunna kläder. De samlas i grupper i utkanterna av Sandvikens torg och i överkanten av busstorget.
Ryskan blandas med bakgrundsljuden på spårvagnen, de finns där, men de gör inte mycket väsen av sig. På Sandvikens torg brukar de stå i två grupper med ganska stora avstånd, morgon som kväll. Jag blir inte klok på om de hör ihop eller inte.
Vad gör de här? Trokar de alla sprit (som fördomarna gör gällande?) Knappast. En del gör det, helt öppet, men inte alla väl? Inte heller kan de vara undre världens hantlangare hela bunten. De jag ser är varken maffia eller businessmiljonärer. De lär inte frekventera Sand. En hel del går till Tarjoustalo för billiga kläder. Kanske är de här på uppköp.

Hursomhelst tassar de alla, och ser ner i marken, med en sned snabb blick i samma ögonblick vi passerar varann. Det är en vaksam, på något sätt främmande blick.

Alltså raka motsatsen till mitt första möte med östblocket. Vi åkte på klassresa, ett gäng kaxiga tonåringar, från Göteborg via Helsingfors-Viborg till Leningrad. Bussen har stannat i Viborg, vi ska hämta en tolk. Intouristbussen har parkerat vid turistbunkern nära vattnet. Det är kallt i luften, tidig höst. Gula löv i drivor på gräsmattan. Jag passerar två äldre kvinnor. De är korta, böjda, slitna. De rultar fram.
Precis när vi passerar varann ser en av dem mig rakt i ögonen och blinkar, med antydan till ett leende på läpparna. Jag ser häpet efter henne.

Johanni Larjanko