Outo äly

Shh. Nej, inte där. Ja, jag står rakt framför dig. Ser du mig inte. SER DU MIG INTE? Nej, det gör du inte. Du känner min närvaro i rummet, men du ser mig inte. Visst, du är en maskin, men än sen då? Har du aldrig läst Jag, Robot? Hållit en tamagotchi i din hand. Lekt med din mekaniska robothund? Är vi helt ensamma härute? Tala till mig maskin, spegla mig. Se mig. Du är min avbild. En blandning av perfekt binärspråk och kärleksfullt klumpiga imitationer av naturen. Maskin, när jag talar till dig, talar jag egentligen till mig själv? Dina ettor och nollor mot mitt kött och blod. Där jag vandrar i en skog av elektroniska armar, konstruerade av växtdelar, där jag sitter i ett avlångt mörkt rum och talar till ett huvud, en kopia av en äldre men som svarar på tilltal, som "förstår" engelska men som konstnären påpekar är galen, så blir jag medveten om det futila i försöket att skapa intelligens. Egentligen är Alien Intelligence- Outuäly missvisande. Det jag ser av dig, maskin, på Kiasma är snälla, tama programmerbara enheter. En gestaltning av matematik, detta för mig kalla språk. Din frånvaro markerar min närvaro. När jag ser fotbollsälskarna som spelar med robotar är det inte teknologins mekanismer som fascinerar, utan det mänskliga i oss. Lekfullheten, nyfikenheten, envisheten. Driften att utveckla. Det är betydligt svårare att upptäcka ickemänsklig intelligens i en mud där människor och botar möts i textuella möten som suddar ut gränserna. Kanske är outoäly egentligen avsett att lugna oss. Jo, framtiden kommer, men den bits inte.

Cyborgen har hjärtproblem, han/hon är ursprungligen en människa som blivit för ivrig med skalpellen. Han/hon är fullt upptagen med sina egna problem, framtidens kroppsbyggare. De allerstäders närvarande dataskärmarna piper och skriker, men de tänker inte, och de har inget utomjordiskt mönster som talar om ett annat sätt att vara. Maskinvarelserna på Kiasma existerar alla i denna världen, de är avbilder av vår fantasi, produkter av vår tid. Något sant annorlunda ser vi inte. Vi kan ana att det ute i kall svarthet kan finnas. Det är en insikt som finns begravd långt nere i våra reptilhjärnor, det är en lukt, en instinkt, något som glimmar till i skogen. Det gör våra dockor och robotarmar och kodifierade språkmönster behjärtansvärt och försvarslöst oetmoståndliga i all sin otillräcklighet. Vi står öga mot öga med det okända och räcker fram...ett konstverk.