Iiris Hälli

Piazza, Augusti-97

1991 kom konstnären Iiris Hälli med 8 förslag till konstnärliga projekt som skulle förbättra Rödbergen, den stadsdel i Helsingfors där hon bor. Utställningen hette Rödbergen, som det kunde vara. Sex år senare är ett av förslagen nästan genomfört. I tisdags blev hon klar, lagom till skolstarten. IirisHälli har designat, målat, rappat, grundreparerat, skissat och tagit fram förslag efter förslag på hur en grå, betongdominerad, mörk och deprimerande innergård, som samtidigt är en skolgård, skulle kunna göras ljusare, luftigare, större och trevligare. Snellmanska lågstadiet på Rödbergsgatan I Helsingfors har fått en ansiktslyftning och ett omsorgsfullt genomtänkt och genomfört omgivnings, miljö eller brukskonstverk :

Ända från början kallade jag projektet för mellantimme i geologi. Naturen fascinerar oss, men vi ser lite av den i städerna. Jag ville göra naturen lite synligare. Jag valde att arbeta med stenar som motiv av flera orsaker. Det är ett hållbart material som tål väder och vind. Dessutom tycker jag att finsk sten är väldigt vacker, osm marmorn från Lappland till exempel, och jag tror att sten blir en kommande stor exportprodukt vid sidan av papper. Idag säljer vi sten till Italien, som förädlar och säljer det vidare, mycket dyrare. I framtiden tror jag vi förädlar själva.

Här är en annan av mina skisser. Här syns tydliga virvlar och cirkelröresler, vatten gjort i sten. Grundfärgen här är blå. Antagligen blir det för dyrt, så jag har gjort en ny skiss i rött som jag hoppas går igenom. Jag har försökt att lyfta fram den röda graniten som fanns på gården från början. Jag har inte rört naturstenarna, utan bara jobbat på ytor byggda av människor. Jag har försökt visa hur människorna byggt sin stad på nånting, på graniten, och att de båda bildar avlagringar. Projektet utgick från förutsättningarna på platsen. Här fanns en vacker omgivning, en kulturhistoriskt värdefull miljö, och en grå och tråkig betongklump till gård med inslag av natursten. Min målsättning har varit att lyfta fram den inneboende skönheten, att understryka den. Materialen jag hade att jobba på var maximalt otacksamma, korrugerad plåt, gamla rappade tegelväggar där rappningen föll av i stora sjok så fort man tittade på den, plast och illa medfarna betonglister. Samtidigt som det här är ett konstnärligt experiment och en stor utmanning, är det ett experiment med material och tekniker. Eftersom vi hade mycket litet pengar att röra oss med gjorde jag alla grundreparationerna själv, och använde mig av tillgängliga material. En tegelvägg var en del av en gammal tvättstuga, så det var mycket fuktskador jag fick fixa först, och varje lager färg höll bara en halv centimeter in, så du kan tänka dig vilket jobb det var, och hur många lager det blev. Låt oss säga att jag hade min midsommar bokad.

Jag jobbar i akvarell och vill gärna akvarellisera lite mer av Rödbergen. Naturligtvis kan du inte måla med akvarell på korrugerad plåt, det fick bli polyuretanfärg, men det ser akvarelliskt ut.

Än så länge är väggar, lister, plank och staket målade. Det stora avslutande jobbet sker nästa sommar, då skall den asfalterade gården rivas upp och göras om. Antingen i betong och färgad sten, det hoppas Iiris på, eller, i värsta fall i målad betong eller asfalt, om pengarna inte räcker. På skissen ser man tydligt vilken helhetseffekten kommer att bli, och ett är säkert, många kommer att bli avundsjuka på de som går iSnellmanska lågstadiet. Det kommer att bli ett helhetsbruksomgivningskonstverk. Det svåraste, säger Iirisa, har varit att försöka anpassa projektet till platsen, att inte ta över, utan försöka smälta in. För det är ju så, säger hon, att arkitekturen här är värdefull, men bakgårdarna, de har oftast tillkommit utan nån planering, så de har blivit alltför små, trädlösa, mörka och grå. Ändå är bakgårdarna lite av vardagsrum, där vi tillbringar mycket tid. De spontana kommentarerna hon fått från föräldrar och förbipasserande har därför varit mycket positiva, med många som förundrat sig över varför de inte gjort något åt sina innegårdar.

Mycket har hon fått till stånd, men mycket blir också ogjort. En vägg med olika stensorter blev för dyr, ett hörn med en stenträdgård, sten som små statyer blev inte av eftersom ett elskåp placerades i vägen under renoveringen.

Förutsättningen för det här projektet var att skolan ändå skulle grundrenoveras, vilket pågår som bäst. Rappningen föll ner, asfalten har sjunkit ihop på gården, allt måste ändå lagas. Jag fick igenom projektet när jag kunde visa att det inte blev dyrare än att renovera på ett traditionellt sätt.

Jag hoppas och tror att vi lever i ett brytningsskede, där man bättre förstår att uppskatta det som är vackert och konstnärligt, att det får ett värde i sig. Jag tycker mig se tecken på en sån utveckling, säger Iiris.

Vad säger lärarna, vad säger eleverna? De har inte haft så hemskt mycket åsikter, bara sagt ljusare och större tack, och behåll bobollplanens markeringar. Jag har alltid emellanåt visat upp mina skisser, de hänger ju också här i skolan för alla att se, och jag har målat in en bobollplan och en massa andra möjliga lekrutor i mönstret, som barnen säkert kommer att utveckla nya lekar kring. Den bästa feedbacken är den spontana som eleverna kommer med. En morgon kom två små killar till skolan, den ena med en plastkrokodil och en nallebjörn I varsin hand, när de fick se gården sprang de runt i cirklar och sjöng; vi har fått en ny skola, vi har fått en ny skola. Sånt värmer.

Iiris har valt att göra stora färgade ytor, inget föreställande. Färgfälten kan se ut som himlen, en solnedgång, havet, jord och stenlager, eller nåt helt annat. Sen har ett hörn fått alla stadens blommor uppmålade.

(Några meningar i slutet saknas i detta manuskript)