Åland

De sista metrarna rullar vi fram. Gruset knastrar under däcken. Vi tog oss snabbt från det där stället.
Det var kusligt. Den stillastående luften, dammet. Disken som prydligt står uppställd på torkbänken.
Den gamla gungstolen. Bordet med vissnade blommor i en vas, och blomsmulor på golvet. Trägolvet med trasmattor, rensopat.
Lukten av gammal människa. Utanför fönstret faller skymningen snabbt. Ytterdörren olåst, om än stängd.
Vi var ute på äventyr. Vi får syn på den gamla villan uppe i skogen. Till vänster håller ett
nytt bostadsområde på att växa fram. Små låga radhus, asfalterade gångar, brevlådor i
klump. Pastellfärgade hus med ljus i fönstren, cyklar på gården och lukten av mat i luften. Och så
uppe i skogen, detta gamla hus. Garaget fallfärdigt, en lukt av olja. En gammal folkbubbla sover därinne, med en presenning
över sig. Tidningen på hallbordet är en vecka gammal. I köket står en ensam kaffekopp på bordet.
Allt annat är ordnat, prydligt, övergivet. Tickar en klocka i rummet intill? jag minns inte längre. Den organiserade
tomheten känns hotande, driver oss på flykten. Vi cyklar snabbt därifrån. Tröttheten i benen kommer som
en befrielse. En fysisk påminnelse om att vi finns till. De sista metrarna rullar vi fram. Gruset knastrar under däcken.
Det luktar fisk.
Vi ser ut över sundet.